— I bilen?
— Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken Villanuevas egendom.
— Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?
— Se efter, sir!
Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik motvilja att rannsaka andras gömmor — samma känsla vars motsats skapat tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa, att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.
— Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn, att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska — han skall göra det en gång till.
Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset — läderklaffen sprang upp.
— Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar — hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva — en portmonnä, ett manicureetui, några visitkort — sannerligen står det inte namnet Albert Grenander på dem! — en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och slut.
— Tom, du...