— Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen — väl undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: hasta la vista. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn: José Verguenza. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska — inte så mycket som en luggnål en gång. Se själv, sir.
Och därmed vände Tom väskan ut och in — ungefär som skolpojkar göra med byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande, starkt förminskade signalkonturer.
— Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet vill man — vem det må vara — gärna ha igen, sir.
Men nu visade herr Grenander — för första gången under hela expeditionen — tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg detta blev han genast ångerköpt.
— Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag menade med magneten till resterna av er bruna bil?
Herr Grenander var strax blidkad.
— Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag tror jag förstår vad du menar.
— Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt tillgänglig för inbrott — femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.
— Det gäller alltså att vakta på råttorna.
— Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan inte ligger kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.