— Då kniper vi honom, Tom.
— Det var ni som sa det, sir.
När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.
Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som poliser stundom för sed hava — i Kapstaden. Längre bort stod en annan konstapel och tuggade cikoriarot — han brydde sig heller inte mycket om ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.
Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om hörnet vid juvelerarbutiken — och på en gång vände tre herrar ryggarna åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln. Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln tittade på Tom och Albert.
Stilla, min penna!
Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig. Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät sina blickar — med en blandning av häpnad och förtjusning — vandra mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och herr Grenander.
Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man slår ut ett fat ärter på en glasruta.
— Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?