— Skurk, väste Albert Grenander.
— Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.
Herr Sirius — ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund till betjänt eller sekreterare — dolde inte sin förargelse.
— Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så gärna för mig.
— Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det nu var ni kallade er för?
— Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så mycket konjak och champagne?
Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.
— Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.
— Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.