— Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar här i Kapstaden?
Tom nickade.
— I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.
Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:
— Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.
— Mycket, sir.
Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.
— Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.
Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför. Vem visste? — det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för: ingenting passerat!
Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var besvärande tom.