— Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?
— Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort allesammans.
— Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.
— Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte blir ond.
— Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.
Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan — ansikte vid ansikte.
— Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.
— Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En tillräckligt stor och tät och tjock gardin!
— Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.
Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med utställningsspektaklet.