— Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.
— Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.
Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens sönderslagna fönster.
— Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.
— Bra, min gosse.
Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats vid sidan.
— Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare entréavgifterna — ingenting ont som inte har något gott med sig — så låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar på slaget sju — det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer att vrida om i låsen — och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.
— Det är jag inte heller, Tom.
— För det kan hända vi får vaka hela natten, fast jag tror det blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket vår man måste sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...