Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför — just sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens annalkande.
Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.
Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. — Därpå sveper han den långa, svarta kappan tätare omkring sig — och lyssnar. Känner ni igen preludierna?
Allt är tyst.
Ingen människa syns till.
Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar något stort, oformligt — men det är omöjligt att se vad det skall föreställa.
Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna, färdig att hugga till.
Något klirrar svagt mot rutan — det låter som en sakta, men ovarsam knäppning på lutans strängar.
Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig långsamt i rörelse gatan upp — utan att så mycket som vända sig om en gång.