Tom kan inte dölja sin missräkning.
— Hörde ni, sir? viskar han.
— Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.
— Jag var alldeles säker på det, förklarar Tom. Alltsammans gick precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.
— Vem tror du det kan ha varit?
— Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.
— Antagligen trodde han det, Tom.
— Tyst.
— Vad är det?
— Hörde ni inte?