— Vad då?
— Någon kommer.
Riktigt.
Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick — handtaget tryckes ned, dörren går upp.
Är det inte samma figur som nyss — en lång svart rock, uppslagen krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och läggning skvallra om smidighet och styrka...
Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas — som efter någon kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.
Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset — alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.
Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han in genom bildörrens tomma fönsterram...
Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i en handvändning.
Råttfällan har fungerat briljant.