— Det sägs om oss präster, fortsatte furstbiskopen, att vi växa på samma träd som skådespelarna. Jag har stritt mot den anklagelsen som ett lejon — inte ett retat, utan ett roat lejon — och en gång höll jag på att få en dusch på halsen för min övertygelses skull. Men i detta ögonblick erkänner jag mig högtidligen som frukt på det trädet — herr Grenander obetaget att ta in konfessionen i sitt blad. Om inte annat så för nöjet att nu få slå tre slag i händerna — precis som en regissör bakom rampen — och säga: ridå!
Därmed slog furstbiskopen tre smällande slag med handflatorna mot varandra och drog undan draperiet så mässingsringarna fräste som en jubileumsraket.
Där stod hon, flickan. Adorée Villanueva, den bortrövade. Don Ramons rov. Saraj Daraïs förmodade byte. Herr Grenanders myndling.
Men var detta Adorée?
Hon stod stilla och höll ögonen nedslagna. Inte ett steg tog hon för att nalkas Alberto, Alberto mio. Kindernas dunkla, sammetslena olivfärg glänste purprad. Och hennes små händer fingrade ett halsband av genomborrade mässingskulor, som hon haft med sig från Hamsten, en gåva av Eduard Rissel — ack så obetydlig i jämförelse med de smycken hans excellens av Madagaskar erhållit i avskedspresent av den hedervärde kung Saraj.
Vart tog Albert Grenanders tafatthet vägen? Han, som inte hade mer vana att skicka sig i damsällskap än en elefant att gå på lina. Herr Grenander, vilkens träsmak av egoistisk ungkarl lämnat stoff till så många raljanta kupletter i Publicistklubben. Var fanns denne herre?
Tom måste beundra Albert Grenanders säkerhet, när han slöt Adorée Villanueva i sina armar — men maken till den förvirring flickan visade hade Tom aldrig skådat. Hon var röd och blek om vartannat; rätt nu började tunga tårar falla från hennes vackra ögon, och snyftningarna kämpade sin första hårda strid i hennes bröst.
Mr Tom Feathertom hade bra gärna dröjt sig kvar en liten, för liten stund till i furstbiskopens gobelängdraperade salong, men hans helighet stod i dörren och gav ett tecken, som varken kunde eller fick missförstås.
Tom retirerade alltså skyndsamt och hade — uppriktigt sagt — just ingen anledning att ångra sin lydnad. Ty i rummet bredvid hade furstbiskopen låtit trolla fram en supé sådan den bara kan åstadkommas i Kapstaden. Och doften av 1878 års Bordeaux, nyss skänkt i de tunga slipade kristallerna, förtätade atmosfären på ett för luktorganen i hög grad behagligt sätt.
— Vi kanske få vänta ett par minuter på de båda andra, skämtade hans helighet, men låt oss smaka på druvan från Sydfrankrike under tiden. Det blir en svår handikap för herr Grenander och fröken Villanueva, men de få skylla sig själva. — Skål, mr Feathertom!