— För min del, sade Tom, har jag alltid varit rädd för gamla präster. De ha en förmåga att trassla ihop de allra enklaste begrepp för en. I skolan var vi välsignade med en kristendomslärare, som hade gett sig sju gröna glas på, att han skulle få oss att begripa skillnaden mellan moral och religion. Vet ni, så konfunderad som jag var efter den lektionen har jag inte varit sen 1897, och det året är jag född, sir.
— Jaså, sade herr Grenander utan att ha hört ett ord. Han tyckte sig förnimma en svag vågrörelse hos det dörrdraperi, bakom vilket furstbiskopen försvunnit.
— I kväll är det, med förlov sagt, ungefär samma historia, fortsatte Tom. Som ni vet, sir, är jag expeditionens chef och skulle naturligtvis helst vilja bli behandlad mindre nonchalant. Men jag avstår gärna från chefskapet och alltsammans, om ni kunde befria mig från den där känslan att här är det ett slagsmål mellan moralen och religionen, som vi gjorde rättast i att inte inlåta oss på. Prästerna få alltid rätt — har ni nånsin hört talas om en biskop som blivit slagen på fingrarna, sir? Inte jag, åtminstone. Och här är det en biskop, som lika gärna kan låta titulera sig kunglig höghet som helighet.
Tom reste sig upp.
— Låt oss gå, sir. Det är det klokaste vi kan göra.
Men nu sköts draperiet undan och där stod furstbiskopen — en bild av tillfredsställelsen själv. Han nickade åt de båda herrarna och strök sina mjuka, vita, violdoftande händer med någon sorts storprelatisk självbelåtenhet, som gjorde ett högst enerverande intryck på mr Tom Feathertom. Det vita håret var icke skinande som silver, ty en så vacker glans kan aldrig silver få, och de lugna dragen voro långt ifrån överjordiska. Men hela detta huvud förrådde en världslig fröjd av sådan styrka att mr Feathertoms skepsis vändes i andaktsfull tillbedjan — fast han inte visste det och fast han stretade emot så mycket han orkade.
— Att hålla hyggligt folk på sträckbänken, sade furstbiskopen, hörde till medeltidens tortyrmetoder. Om jag emellertid nu ärligt vidgår, att jag känner en stark frestelse att ta exempel av berömda mönster, men att jag bekämpar denna frestelse för att sona mitt brott att olovandes tränga in i mr Feathertoms utställningslokal — får jag då absolution för ifrågavarande förseelse?
— Ers helighet talar i gåtor, förklarade herr Grenander, och Tom nickade bifall, energiskt.
— Kanske det, medgav prelaten och grep med sina långa smala fingrar beslutsamt om dörrdraperiets veck.
Men så lät han handen sjunka igen.