NITTONDE KAPITLET.
Ett kort men tillfredsställande kapitel.
Det var tydligt att Hôtel Royals betjäning avvaktat hans helighet furstbiskopens ankomst med åtskillig oro. En piccolo hade sänts fram som utkikspost ända till torget, och när pilten såg den remarkabla gästen nalkas, satte han i väg som ett skott.
I hallen väntade portiern, som beskäftigt skyndade fram och just skulle till att säga något, som började med ma — — — då hans helighet förde två fingrar till munnen och på det sättet avbröt meddelandet.
— Jag har en våning här, sade han, om herrarna vill hålla till godo.
Mottagningsrummet var en verklig salong med gobelängprydda väggar, tunga ekmöbler och ett skåp, som skurits av någon europeisk mästarhand i början på 1800-talet. Två dörrar voro täckta av tunga vävnader, och bakom en av dem försvann värden med en föga högkyrklig brådska.
— Det var en skojig gammal prisse, sade Tom, helt vanvördigt. Och Albert Grenander erinrade sig, att det var precis samma ord som Adorée en gång använt om... om... ja, om vem? Kanske Ilmer. Eller doktor Heil. Men inte Kerman, för åt honom hade hon räckt ut tungan.
Herr Grenander måste ta fram näsduken och torka ögonglasen. Natten dröp av väta, sedan en plötsligt påkommen nyck av västanvädret fällt ned en ogenomtränglig, dubbelvävd dimgardin.
— Furstbiskopen kommer nog att ge oss en tillfredsställande förklaring, Tom, anmärkte Albert, när han satte guldbågarna till rätta bakom öronen.