— För samlaren av bidrag, avsedda att utgöra bevis på Försynens outrannsakliga vägar, skulle vårt möte i afton utgöra ett ganska dyrbart nummer. Har herrarna lust att följa med till Royal — nu genast?
Albert och Tom byta en villrådig blick.
— För min del tror jag det är förkylt i natt, mumlar Tom.
— I så fall, säger herr Grenander, anta vi ers helighets förslag.
Men just som de tre herrarna stå i begrepp att gå kommer furstbiskopen ihåg... Han masserar sina värkande handleder och säger:
— Har mr Feathertom något emot att ta med sig den lilla portfölj, för vilken jag var nära att bli dräpt i natt som en på bar gärning gripen tjuv. Ingen skall försöka narra den av honom, det har han mitt biskopliga ord på.
I hans helighets tonfall är det något som erinrar om den patriarkaliske husfaderns hemlighetsfullhet på julafton. Tom går lydigt till bilen och fiskar upp fröken Villanuevas läderväska, han vrider om knappen, låser dörren till sin förhyrda utställningslokal och med furstbiskopen i täten beger sig den sålunda förstärkta Grenanderska expeditionen i väg till Hôtel Royal.
Klockan slår tolv i ett torn långt borta — tolv betänksamma, malmsjungande slag; — inbrottstimmen, av vilken mr Tom Feathertom väntat sig så mycket, är inne. Och råttan har tagit befälet över kattorna.
Men bakom expeditionen smyger en alltjämt långnäst överkonstapel, som är upptänd av lågsinnad vrede över en utebliven nattgrogg. Han resonerar som så, att även om herrarna inte hade någon whisky på lokalen, så finns det kom-pen-sa-tions-medel. Överkonstapeln misstänker de där herrarna. Ingenting skulle glädja honom så mycket som att få vatten på sin kvarn, fastän vatten hörde till de varor som han just nu minst av alla efterträdde. Polispatrullens chef kallade på sina män...
Men i den natten fingo de intet.