— Vem är det?
— Polispatrull.
En överkonstapel ställer till med förhör. Den nattliga ekläreringen har synts misstänkt, man släcker och tänder och släcker igen, lokalen förhyrd av en mr Feathertom. Papperen på bordet!
Tom är nog lycklig att ha värdens kvitto på den erlagda hyran i plånboken och visar fram dokumentet. Vad menas? Har hyresgästen inte rätt att vistas i sin lägenhet? Överkonstapelns näsa förlänges något, men myndighetspersonen har sinnesnärvaro och takt nog att be om ursäkt. Han skickar ut sina män och retirerar också själv, sedan det försåtligt framslungade ordet nattgrogg träffat på en betongmur av oförstående.
— Det är litet oroligt här, anmärker furstbiskopen, sedan dörren slutits bakom den misslynte överkonstapeln.
— Emellertid, säger herr Grenander bestämt, lär inte ers helighet missförstå oss, om vi kräva några ord till...
— Förklaring. Det är er rätt att begära och min skyldighet att avge en sådan, mina herrar. Men låt oss söka upp en lugnare plats. Herr Grenander kanske erinrar sig ett tillfälle, då jag bad honom göra ett besök hos mig på Hôtel Royal. Om ni letar bland era papper, min herre, skall ni säkert finna ett kort, som visar att jag inte far med osanning.
Albert kostar på sig en lätt bugning.
— Jag minns det mycket väl — och har bevarat ers helighets påstötning i tacksamt minne. Men tyvärr fick jag helt oförmodat så mycket annat att tänka på...
Furstbiskopen återupptar vid dessa ord sitt av polispatrullens ankomst avbrutna glada leende.