— Mr Feathertom arbetar alltså i samråd med herr Grenander?
— Ja, klipper Tom kärvt av och sticker händerna i byxfickorna.
— Det har hänt mycket sedan vi skildes åt, ers helighet, infaller nu herr Grenander, och av dessa mellanliggande händelser utgör den, som ni varit medspelande i, endast en ringa episod, en ny länk i en lång kedja av motgångar och missräkningar. Har ers helighet läst tidningarna ordentligt, så skall ni förstå allt, om jag meddelar er att det är min myndling, fröken Adorée Villanueva, som åsyftas i artikeln. Det är för att få spaning på nidingen, som hela denna komedi satts i scen.
Ett soligt leende börjar stråla ur furstbiskopens vackra, gamla ögon; det smittar läpparna — och till sist är detta nyss så häpna ansikte en bild av den mest uppsluppna munterhet. Herr Grenander skall just uttala sin harmsna protest, då ljuset i taket slocknar.
Tom har nämligen skyndat till strömbrytaren vid dörren och vridit om knappen.
— Tag betäckning, viskar han. Någon kommer. Kanske den rätta råttan...
Ingalunda.
Klampande steg, dånande dörrslag, kommandoord, blindlyktor — en hel lysmasksvärm — dragna sablar.
Tom låter ljuset spela.