Mina läsare, som känna Adorée från förra delen av denna bok bli inte överraskade av Adorées verbiage, men Fichter hade aldrig hört sin härskarinna tillgripa sådana ord. Över huvud hade hon aldrig hört henne tillgripa några ord alls. Ty under herr Grenanders och Toms odyssé till Madagaskar visade Adorée alls ingen benägenhet att öppna sin mun — men väl sina ögon för aldrig sinande tåreflöden. Förändringen var så påtaglig, att Fichter, som hade huvud på skaft, genast satte frökens goda lynne i relation till madame Beruelles’ dåliga.
— Snart lämnar jag dig, lilla Fichter, sade Adorée och räckte sin kammarjungfru en hel näve nejlikor.
— Nej, protesterade Fichter, tog emot blomstren och neg.
— Jo, försäkrade Adorée, jag reser till Europa och gifter mig med Alberto. Eller kanske jag gifter mig först och reser sedan.
— Vem är Alberto? frågade Fichter, intresserad som alla kvinnor, när det gäller giftas.
— Alberto är en mäktig excellens, sade Adorée, riddare och kommendör, med rättighet att hålla tjugufyra livegna, som han kan låta avrätta när det behagar honom — eller mig — — —
Av denna oskyldiga replik kan läsaren förstå, att fröken Villanueva redan erhållit ganska fullständiga upplysningar om sin förmyndares göranden och låtanden under de sista veckorna. För att säga sanningen svävade inte heller Alberto i okunnighet om hennes — — —
Knappt hade herr Grenander försvunnit från Adorées sida i tullhuset med publikanen och de fördömda cigarrlådorna förrän don Ramon, spanjoren, dök upp.