— Fort, señorita, viskade han, ni svävar i livsfara. Låt mig föra er i säkerhet.
— Pytt, svarade Adorée. Det där kan ni deklamera för någon annan, herr poet —
Men då hade en dekorerad uniformsherre uppenbarat sig och presenterat sig som spansk konsul, generalkonsul. Han kom direkt från det hörn, där herr Grenander försvunnit, och överräckte ett av förmyndarens visitkort, på vilket följande ord voro skrivna med blyerts:
»Låt överbringaren av detta föra dig till hotellet. Jag blir tvungen att stanna kvar här en timme, kanske två.
Albert.»
Adorée gick i fällan. Men en sund instinkt sade henne så pass mycket att hon tvekade i det sista — flickan vägrade att stiga upp i den väntande chokladbruna bilen.
— Gå tillbaka då, erbjöd don Ramon, men anklaga inte mig för er olydnad mot señor Grenander och för de olyckor som komma att följa!
Detta bestämde tösen. Hon steg upp i åkdonet och det bar i väg.
Vart?
Utefter gator i rasande fart, över torg, tvärs igenom planteringar. Staden tog slut. Leden blev trängre — rätt vad det var började bilhjulen sluka landsvägsdamm.