— Nu slår ni stopp, förklarade Adorée bestämt, jag vill inte vara med längre.
Då kastade den spanske markisen masken. Han föll på knä i bilen, skanderade långa stycken ur Spaniens lyriska diktning, bedyrade sin kärlek i de mest blodröda ordalag och drog till sist fram en revolver.
— Om ni oåterkalleligen avvisar mig nu, slutade han, så skjuter jag först er och sedan mig själv. Välj, señorita!
Bilen rusade ursinnigt fram på en slät landsväg i något obekant väderstreck på Sydafrikas sydligaste spets. Adorée skulle helst velat göra ett försök att strypa spanjoren, men efter ett par sekunders tvekan beslöt hon att föredra ett försåtligt uppskov framför en obskyr död — och kapitulerade villkorligt.
Vore det för mycket begärt: en betänketid på några timmar?
— Nej, resolverade markisen.
Och så vändes näsan på bilen åter mot Kapstaden.
Där hade herr Sirius hunnit få allt i ordning. Ett litet hus i Claremont inom en trädgård av blombärande buskar och höga, vajande träd — utifrån såg det inte alls ut som något fängelse — stod färdigt att ta emot spanjoren och hans bortrövade skatt. En riktig gammal romanduenna med skarp näsa, stickande ögon och ett ofantligt vitt förkläde tog emot vid grinden. På hennes krypande sätt var det inte svårt att gissa sig till mutkolven, men Adorée hade ju inga pengar och därför gick det som det gick.
Hur? frågar ni.
Så här.