Don Ramon rynkade ögonbrynen och fröken Adorée pressade ihop läpparna så fast, som om hon beslutit att aldrig öppna dem mera. Herr Sirius fortsatte:
— På två ställen blev jag utkörd, tämligen ovänligt, herr markis, det måste jag erkänna. Men till sist hittade jag rätt. Det var en själasörjare efter min smak, seg som syndetikon, hal som ett nypolerat parkettgolv. Långt, ljust skägg med några patriarkaliska grå hårstrån, skallig hjässa, glasögon ett stycke ned på näsans kälkbacksstup och en tung klackring med svart sten på högra tummen. Den vördige mannen visste också vad ett präktigt, respektingivande utseende är värt, för det var mig en rackare att skära till i växten, när det blev fråga om honoraret. Vet ni vad prästen begärde, herr markis?
Don Ramon gjorde ett av sina stoltaste huvudkast och sträckte avvärjande upp högra handflatan med samma gest som whiskyannonsens trafikpolis i Charing Cross: Stop! Tarry a little!
— Håll, herr Sirius. Inte ett ord om ert lumpna guld i denna ädla dams närvaro. Säg oss i stället vad den välvillige prästmannen heter.
— Père Léonard, herr markis.
— Där hör ni, señorita, vände don Ramon sig till Adorée, där hör ni. Père Léonard. Ett vackert namn, ett klingande namn. Padre Leonardo! Två människors unga lycka vilar i dina händer, padre.
Och så deklamerade han:
»Primera vista yo te digo siempre en mi corazon»...
Adorée vände sig bort, uppfylld av äckel, varvid don Ramon tämligen tvärt slutade recitera.