— När kan vi, min vän Sirius, vänta padre Leonardo? frågade markisen.
— Inte förrän klockan två. Den vördnadsvärde prästmannen måste nämligen först anskaffa en del papper med stämplar och sigill och underskrifter och sådant där som hör till. För meningen är ju, att det skall bli så ordentligt som möjligt?
Herr Sirius sade det sista med avsiktlig långsamhet och stark betoning. Det var som om han velat göra varje ord till en syl i skinnet på fröken Adorée.
— Alltså klockan två, deklamerade don Ramon, nära fem långa timmar dit — mig tycks en evighet det är.
Men i Adorées hjärta glimmade ett svagt hopp. Fem timmar var fem gånger sextio minuter — något måste hända inom utgången av denna tid.
Vad herr Sirius beträffar, tycktes han ha något mera på hjärtat. Don Ramon nickade vänligt:
— Tala!
— Det är, enligt padre Leonardos utsago, nödvändigt att någon representerar brudens far under ceremonien. Ritualen uppges innehålla denna ganska löjliga fordran — en far måste alltså anskaffas åt fröken Villanueva.
Don Ramon såg helt perplex ut.