— Och ni svarade nej.
— Vi ha inte känt varandra länge, señor. Ni har ingen aning om min karaktär, mina vanor, mitt lynne. Nu vill jag säga er en sak: jag har ett alldeles förbaskat dåligt morgonhumör.
— Ni skämtar.
— Alldeles inte. Min förmyndare brukade säga, att jag var som en riktig liten markatta före klockan tio på dagen. Det var aldrig lönt att försöka få mig att ta reson ens före den tiden. Vad min tant beträffar — hon är död nu, señor — så undvek hon av princip att tala till mig tidigt om morgnarna.
Don Ramon såg i smyg på sin klocka. Hon visade tio minuter över tio.
— Jag kommer särskilt ihåg en gång, fantiserade Adorée, då det där sabla morgonhumöret spelade mig ett fult spratt. Det var några ungdomar, som skulle göra en utflykt i det gröna med saft och vatten och bakelser och handklaver, och ni må tro att jag tyckte det skulle bli livat. Jag var inte bortskämd med nöjen på den tiden, señor. Nåväl, vad händer? Tidigt på morgonen den stora dagen kommer min tant infarande i mitt rum — jag var knappt vaken.
»Kan du tänka dig,» ropade hon, »Grey» — det var vår hund, en valp, señor — »har ätit upp ena klacken på dina vita skor.»
»Det angår mig inte,» fräste jag till.
»Vad för något,» ropade hon häpen. »Angår det dig inte? Men du skulle ju haft skorna vid utflykten i dag.»