— Ni hör, señorita, sade don Ramon mild. Saken är avgjord. Det finns ingen återvändo.
Adorée svarade icke. Hon insåg att situationen var förtvivlad, men ännu hade olyckan inte skett. Bästa utvägen var att vinna tid — den sämsta att sätta hårt mot hårt. Utgången av en öppen strid med så ojämn styrkefördelning kunde bara bli en. Alltså: krigslistens gudar, stån mig bi!
— Ni tiger, señorita, vibrerade markisen. Hur skall jag väl tolka denna tystnad? Är det stillheten före morgongryningen, varslar den natten? Ger den mig livet, ger den mig döden?
Adorée vände plötsligt ett vänligt leende ansikte mot spanjoren, som därvid var nära att skrika högt av förtjusning. Livet hade den givit honom, señoritans tystnad nyss!
— Låt oss sitta ned och prata i lugn och ro, föreslog hon — och de satte sig på var sin stol vid det runda bordet under takkronan, markisen på ett så pass respektabelt avstånd att det hedrade hans takt och sinnesnärvaro.
— Jag misstänker att jag var litet häftig nyss, började Adorée och slog långsamt upp sina ögon. Samtidigt lade hon huvudet något litet på sned — mina läsare veta att verkan av denna attityd vid flera tillfällen varit förbluffande.
— Kanske, svarade don Ramon, bävande av lycka, kanske var ni en liten smula ovänlig mot den, som inte äger någon högre önskan än att få bära er på sina händer genom livet.
— Ni frågade mig, om jag ville gifta mig med er.
Don Ramon nickade: