— Ni håller mig för narr, señorita. Vad ni begär är orimligt. Bröllopet är bestämt till i dag klockan två, och det skall äga rum i dag klockan två.
Adorée nickade.
— Ni får stå ert kast, herr markis. Nyss kallade ni mig Carmencita. Men glöm inte hur det gick med Carmen, när don José sökte tvinga henne till något, som inte hon ville. Mitt blod kommer över ert huvud, don Ramon!
Flickan sade detta så lugnt, som om hon beställt en kopp choklad på ett konditori. Och det var tonfallets självklara resignation, som förvirrade markisen. Det lät som om Adorée Villanueva läst upp en likgiltig tidningsnotis, på vars sanning man inte kunde tvivla — och don Ramon blev alltmer villrådig.
Han ryckte i sin svarta mustasch:
— Förutsätt att jag går in på ert förslag — vad har jag för garantier, att ni inte försöker rymma härifrån?
— Mitt hedersord, svarade Adorée stolt, jag ger er mitt hedersord på att icke lämna detta hus, om inte ni samtidigt gör mig sällskap, herr markis.
— I så fall, sade don Ramon, gick till dörren och ropade på sin herr Sirius.
— Ni beger er genast till Padre Leonardo och meddelar honom, att vigseln är uppskjuten till i övermorgon klockan två.