Sekreteraren grinade, som om han fått något surt i mun, men vågade inte annat än lyda. Det kostade på herr Sirius att tills vidare uppge den för hans utseende och självaktning smickrande rollen som titulärpappa åt Adorée Villanueva — så som han hade glatt sig åt spektaklet.
Men den väntar inte för länge som väntar på något gott, tänkte han och tryckte halmhatten ned i pannan.
Samma natt vaknade fröken Adorée vid en skrattsalva, som kunde komma väggarna att rämna. Hon satte sig förskräckt upp i sängen.
Det var två röster: don Ramons och sekreterarens. Så här i nattens stillhet trängde ljudet genom golvplankorna tydligt och klart. Herr Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör — mellan skrattsalvorna kluckade hans röst med en hönas belåtna tock-tock-tock, när hon värpt ett riktigt vackert ägg.
Men det var inte lätt att höra orden. Jo, vänta — — —
— Pojken en narr... ljög honom så full som... resa till Madagaskar... en narr plus en narr gör två narrar... kunglig förlustelse... näsan så lång som det svåra året... skaffare åt Saraj Daraïs harem... säkert mista nacken...
Åter en dånande skrattkrevad.
(När denna episod refererades för Tom Feathertom blev han alldeles blek; samtidigt svartnade något djupt inne i ögonen på honom.)
Don Ramons röst föreföll inte så jublande. Det lät som om han kom med något inkast, en undran, inte en förebråelse precis, kanske en betänksam eller reserverad fråga, varvid sekreteraren hetsade upp sig till en fullständig extas av ett förorättat eller misskänt geni. Men just när samtalet hotade att löpa in på det öppna grälets växelspår hördes en spefull röst från gatan deklamera något om broderlig sämja i nattens sena timme. Detta inpass blåste plötsligt ut samtalet där nere.