Allt blev tyst igen och fröken Adorée lade ned sitt huvud på kudden igen — ett huvud med en trött och förvirrad hjärna.
Nu skulle det ske. Nu eller aldrig.
— Jo, svarade Adorée till svar på don Ramons fråga, med sömnen har det inte varit någon fara. Gud vet var jag fått en sådan blixtrande huvudvärk ifrån.
Och därmed lutade hon pannan i handen med en obeskrivlig behagfull och sorgmodig gest. Markisen däremot sträckte armarna mot taket och bedyrade, att han ville ge år av sitt liv för att befria detta sköna huvud från den obetydligaste av smärtförnimmelser — och slutade med att erbjuda ett aspirinpulver.
— Nej tack, sade Adorée vänligt, aspirin är nog bra, men det hjälper inte mot den här sortens huvudvärk.
— Förstår jag er rätt, señorita? Ni känner något botemedel? Namngiv det, och om det så skall kos...
Adorée smålog trött och tacksamt — bra teater — och slöt ögonlocken, liksom för att stänga till slussarna för smärtan.
— Det enda jag behöver är frisk luft, sade Adorée. Ni förstår, herr markis, jag är van att vistas ute rätt mycket — och här äro fönstren låsta med nyckel. Jag kan inte andas...