— Hm, var det enda don Ramon kunde säga, ty trots sin kärlek till lyriken var han knipslug som en fläskhandlare. Om fröken Villanueva bara kom ut på gatan — ja, sedan kunde man inte så noga veta...
— Låt oss göra en promenad i bil, föreslog Adorée, ni har ju en vagn! Jag vågar ta gift på att huvudvärken går över i en handvändning.
Markisen ville nog bra gärna, men han tordes inte. Det går många ynkryggar omkring i världen, vilka tjusat till flickor med sin skicklighet att styra en bil eller en segelbåt, eller att skjuta prick med en bössa, och don Ramon ville brinnande gärna visa, att han kunde sluka Sydafrikas landsvägar med en aptit, motsvarande hundra kilometer i timmen. Men det fanns något som han ville, eller rättare inte ville, med ännu starkare intensitet, och det var att äventyra besittningen av fröken Villanueva. Därför sade han:
— Vad ni begär låter sig inte göra, señorita. Men... Men ett fönster skulle vi ju alltid kunna öppna, åtminstone ett av de mindre. Kanske två fönster, om ni lovar, att...
Adorée svängde om stolen, så att hon kom att vända ryggen åt den så kallade markisen. Attityden var så uttrycksfull den bara kunde vara — och don Ramon por Falta de Dinero siktade genom den kastiljanska lyrikens opaltöcken ett askgrått moln med hotfullt karmosinröda kanter. Molnet svällde plötsligt, när Adorée med föraktfull röst insinuerade:
— Skulle ni vara feg, herr markis? Det vore ganska fatalt — i så fall lär Padre Leonardo ha kunnat officiera...
— Nej, nej, nej, bedyrade don Ramon, tro inte att jag är rädd, Querida! Men antag, att allt vad ni sagt mig om vaknande sympati, framtida lycka och så vidare inte varit så — ja, kort och gott... allvarligt menat. Tanken är naturligtvis orimlig, men en stor spansk filosof lär oss att det orimliga är det enda rimliga... Var så god och vänd ansiktet hit, señorita.
— Det faller mig inte in, señor.
— Jag ber er att vända om stolen.
— Det tjänar ingenting till.