— Jag befaller er, señorita.
— Dåre, mumlade fröken Adorée och ryckte på axlarna.
Följden blev att don Ramon fick göra en kringgående rörelse, och när han mötte Adorées ögon var caballeron redan genomträngd av övertygelsen att han började verka något litet löjlig. Denna misstanke satte den ödesdigra hullingen i hans själ.
— Om en halv timme, sade han, skall min chokladbruna bil vara färdig att föra er, min högt älskade, ut på en promenad till False bay. Men ni misstycker kanske inte, att min sekreterare, herr Sirius, ser till att ni blir väl installerad vid min sida i bilen. Och sedan kommer jag inte att hålla någon hastighet som är lägre än femtio kilometer i timmen. Har ni fortfarande lust att följa med, señorita?
— Ja, svarade Adorée och log. För mig får ni köra hur fort ni vill. Nu går jag och tar på mig den gröna kappan, som för några veckor sedan var akterstäderskans ögonlust ombord på Lorenzo. Au revoir, señor.
Herr Sirius var som en fanatisk vaktpost i hälarna på Adorée, när hon satte sig upp i den chokladbruna vid sidan av don Ramon, som knöt handen kring spaken så knogarna vitnade. Sekreterarens nit tillät honom inte att lämna vagnen förrän den redan fått den fart som gjorde ett hoppäventyr inte bara riskabelt utan tämligen ödesdigert. Han sprang vid sidan av åkdonet tills don Ramon släppte på så mycket gas han kunde och motorn stönade av iver och arbetslust. Hjulgummit fräste åt asfalten med osläcklig kilometeraptit.
Adorée satt nu endast och väntade på ett tillfälle. Någon plan hade hon inte gjort upp, men väl hade hon svurit en dyr, spansk ed att inte återvända till villan i sällskap med don Ramon por Falta de Dinero. Hellre en katastrof med risk för liv och skelett...
— Se, utropade flickebarnet, när bilen svängde in på den avtagsväg åt höger, som leder till engelska regeringens magasin för förvaring av reservdelar till krigshamnsbyggnaderna, se, så vackert det är! Titta, markis, så underbart solen speglar sig i zinktakets miniatyrvågor.
Men markisen bara nickade. Han saktade inte farten en smul, snarare tvärtom, och liksom för att stryka under att han inte hört något av vad fröken Villanueva sagt, gav han gaspedalen en törn med foten, så det blev ett sjuhelsikes väsen i motorn. Det föreföll som cylindrarna fått storhetsvansinne och ville agera mitraljös... Undan gick färden efter högra landsvägskanten och det med brak utsända bensinmängda dammet stod som en blåkullakvast efter bilens rygg.