Plötsligt varsnade flickan, som satt till vänster om vår aristokratiske chaufför, att landsvägsdiket på höger sida bjöd rika möjligheter till en kupp. Det sluttade ned mot en grön äng med högt, för vinden vaggande gräs och det dröjde inte tre sekunder innan hon mjukt lagt sin ena hand på markisens. Väl inklämd var älskaren mellan ratt, spakar och pedaler — och så konfunderad blev herr markisen vid beröringen av Adorées mjuka fingertoppar, att han bums slog ifrån gasen. Bilen saktade farten och i nästa ögonblick hade Adorée dragit styrhjulet åt sig med en våldsam knyck — samtidigt som hon hoppade ur, åt vänster. Ekipaget välte nästan i samma sekund över åt höger, don Ramon por Falta de Dinero kunde inte befria sig från bilgrejornas famntag utan gjorde sällskap i kullerbyttan, fick en knäck i skallen och låg där.
Fröken Villanueva var hårdhjärtad nog att lämna både markis och bil och springande ge sig av mot den på ett gevärshåll skymtande Kapstaden. Efter två timmar befann hon sig, flämtande, men vid briljant humör i hotell van Leekens hall.
— Mr Grenander?
En blick på tavlan, ett bläddrande i främlingsboken, en telefonringning.
— Mr Grenander har rest.
— När?
— Vet inte. Tillträdde min plats i morse. Mr Grenander finns icke här, det är allt jag kan upplysa er om.
Fröken Villanueva gick.
Hon var inte alls förtvivlad, knappt överraskad. Egentligen bara glad att vara kvitt markisen och gladast över att ha kört honom i diket — ett äventyr som inte borde avlöpa utan märken för framtiden i detta tvålfagra ansikte. Alberto... Ja, Alberto skulle hon nog hitta. Alberto mio, om han bara vore riktigt orolig... Rätt åt honom, rätt åt honom, med sina gamla dumma sydafrikanska kolonier.
Men någonstans måste hon ju gå. Furstbiskopen hade sagt namnet på ett hotell — var det inte Royal?...