Resten av Adorées äventyr kan vara berättad med tre rader.
Furstbiskopen gjorde sin plikt som den gamle fine man han var — satte i gång en hel liten armé kunskapare för att få tag i herr Grenander. Men det var inte så lätt, ty redaktören var ju på väg till Madagaskar och några solvarv senare satt han i sinkabirum.
Och i detta oskyldiga romankapitel kan livsfilosofen spegla sin empiri — Adorée söker herr Grenander, herr Grenander söker Adorée, en förtvivlad cirkel på ön Madagaskar och en icke mindre förtvivlad i Kapstaden. Hade livet varit så trubbigt och omedgörligt och avigt som det brukar vara, skulle dessa båda cirklar naturligtvis aldrig tangerat varandra, och min roman hade då verkligen fått ett bedrövligt slut. Men till all lycka erinrade sig Adorée att hon glömt kvar sin väska i en av bilens fickor och animerade furstbiskopen att ta reda på den — utan uppståndelse och sensation. Ty det kunde ju tänkas att hela utställningen inte var något annat än en rävsax...
Det sätt på vilket hans helighet fullgjorde Adorées uppdrag känna mina läsare redan — ävensom följderna av ifrågavarande expedition. Tom Feathertom skröt, för sin del, alldeles hemskt över den patenterade råttfällan, ville göra troligt att hela kalaset var anordnat för att få en furstlig biskop på kroken, men ingen trodde honom. Inte ens herr Grenander, som likväl gjorde allt i världen för att övertyga Tom om sin tacksamhet.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
»Innehållet jag sagt er — spelet kan börja.»
Det var en båt, som hette Mac Lean, en hygglig passagerareångare med två propellrar, tre skorstenar, en neger till översteward och en tjock rödblond kapten med silkesbroderad väst och ärggrön kravatt. Båten låg vid piren i Kapstaden och skulle just ge sig i väg till Europa — en lång och äventyrlig färd, men det kunde då inte synas på två förstaklasspassagerare, som redan installerat sig i ett par korgstolar på akterdäck.
Närmast soltältets vinkel satt damen, en ung fru — å om ni visste vad hon var söt och glad och rar! — och gemålen höll till i stolen bredvid. Jag vill inte citera vad de sade varandra, ty det var mest pjolt, men herr Grenander var så säker i korken som bara en egenkär äkta man på fyrtio år kan vara. Han hade ett sätt att behandla sin fru, som om han inte gjort annat än övat sig för den sporten hela sitt liv.
— Adorée, sade herr Grenander, du skall gå fram till relingen och vinka adjö åt vår älskade furstbiskop.