Adorée gick.
Mac Leans kapten höjde sin röst, vars klang hade en inte obehaglig strävhet av gammal god skotsk whisky, och kommandoorden skuro genom middagens varma luft. En bogserångare låg med andtäppa strax under babords fallrep — om någon assistens skulle behövas. Förtöjningarna akter ut släppte den ena efter den andra och i Mac Leans maskinrum stod andre maskinisten och bara väntade på att visarna på tavlan...
Då skulle man ha sett.
Det stod som en sky av en bil, som fräste ned mot båten. Åket hade inte stoppat när en manlig individ skuttade ur och med tre språng förskaffade sig ombord. Det var en lång, gänglig pojke med semitiska anletsdrag och starkt upphetsad hy.
I samma ögonblick svängde visarna nere i Mac Leans maskinrum runt och propellrarna började vräka upp vatten, som genast slogs till världens stoltaste gräddskum. Ångaren hade startat för sin resa norr ut.
— Vad i herrans namn, sade herr Grenander. Är det du, Tom?
— Ja, ers excellens, svarade Tom, det blir en fripassagerare på hemresan också... om ni inte vill betala biljetten.
Herr Grenander var riktigt rörd.
— Käre Tom, sade han bara och lyfte på glasögonen, käre gamle Tom, älskade gosse. Men varför kunde du inte besluta dig att...
Tom lade ett finger på läpparna.