II.
Flickan som räddade en död mans ära.
Det var en sensommardag för fem år sedan — ur journalistisk synpunkt en tröstlös söndag. Ingenting ville hända, världen tycktes ha stannat. Telefonerna stodo tigande som Egyptens präster i sina skåp, gatan låg öde, utblåst, nyhetsbyråerna iakttogo en generad tystnad och tidningens brevlådor gapade med tomma, uppspärrade käftar. Kerman stod i skjortärmarna vid fönstret och anropade makterna om bara ett aldrig så anspråkslöst söndagsslagsmål — man kunde ju inte fylla tidningen uteslutande med familjenyheter, skisser och följetong.
En pojke från sätteriet stod i dörren och begärde manuskript. Det fanns inte en lapp med två skrivna ord. Jag kan icke här återge det vokabulära sätt, varpå Kerman gav honom besked.
Men då öppnades dörren och ett av Expresstelegrafens bud blev synligt. Pojken slängde fram ett kuvert och Kerman grep det med en lystenhet som han inte ens försökte dölja.
— Se, sade han och pekade på det röda Alexanderkorset i hörnet, som angav att nyheten var viktig och brådskande, när nöden är som störst...
Så slet han upp omslaget.
Kvantiteten var inte överväldigande — tio maskinskrivna rader — men kvaliteten var så mycket bättre, från vår synpunkt sett.