Det stora godset Hamsten härjades av eld, ägaren, den över allt landet bekante affärsmannen Eduard Rissel hade begått självmord genom att dränka sig ungefär samtidigt som elden bröt ut. Rissel hade dragits med dåliga affärer sista tiden — egendomen var högt försäkrad...
Jag måste verkligen beundra Kerman för hans förmåga att ögonblickligen organisera ett förstklassigt reportage. Han hade knappt läst telegrammet till slut, förrän han på pricken visste hur han skulle få det bästa och mesta möjliga ur händelsen. Dell beordrades att skaffa bilder av slottet, dess invånare och alla i närheten boende. Berger skulle reda ut Rissels affärsförhållanden, Ellwax fick skriva nekrologen, Winter intervjua de intresserade brandförsäkringsbolagens chefer och Leppin — plus en fotograf och en tecknare — ofördröjligen ta tidningens bil ut till Hamsten. Hallå, Leppin! Var är Leppin? Intet svar i lokaltelefon. Leppin är obefintlig. Satans karl! Var är Leppin?
Slutligen gavs besked. Leppin hade, övertygad om dagens journalistiska hopplöshet, avvikit till någon av stadens nöjeslokaler, antagligen cirkus.
Kermans drag hårdnade.
Det var då jag undfick min idé. Jag erbjöd mig att ersätta Leppin, att resa i hans ställe till Hamsten. Det var längesedan jag sysslade med reportaget — varför inte återuppliva gamla minnen? — Synnerligast som jag varit en smula bekant med Rissel och inte gärna ville tro att han kunde ha sitt finger med i ett brott.
Kerman slog till — och fem minuter senare rusade jag i tidningens bil med 80 kilometers hastighet stora landsvägen fram ut till Hamsten.
Jag skall inte uppehålla mig vid det dryga utredningsarbetet. Alla indicier pekade åt samma håll — mot Eduard Rissel. Elden var anlagd, troligen klockan fyra på eftermiddagen, och några timmar senare hittades Rissels döda kropp i den närbelägna sjön. Hans fickur hade stannat på 4,24.
Polisens teori var enkel som en addition.
Rissel stod så nära ruin som en människa kan stå, men med några tiotusen i kontanter skulle han kunna hålla sig flytande — kanske över den värsta krisen. Försäkringsbeloppet räckte precis till. Men när handlingen utförts och elden anlagts hade Rissel gripits av förskräckelse över sitt verk och berövat sig livet.