Egentligen hade jag inte alls tänkt gå ned till tidningen den dagen; i grund och botten var det nog den gamle ungkarlens svårighet att sticka av från inrotade vanor och tider, som besegrade värken i ryggen. Doktorn hade för sin del nedlagt ett kategoriskt rörelseförbud under åberopande av sina erfarenheter på nervsjukdomarnas område, men klockan en kvart före elva voro mina fötter, trots allt, i rörelse nedför trappan — precis som de varit i tjugu års tid vid samma klockslag.
När jag skulle äntra spårvagnen, högg det till som sju tusan i ryggen. Det var omöjligt — jag kunde inte hålla tillbaka ett utrop av smärta. Konduktören sträckte ut armen och fick mig upp.
— Har redaktören skadat sig? frågade han hövligt.
— Nej, svarade jag, det är en gammal ischias, eller kanske någon ny upplaga av den gamla. Men det känns som ryggskott.
— Det kan just göra detsamma vad namn eländet har, menade konduktören och nöp ett sprund i kvittot, han räckte mig, värken blir inte bättre — ens om den hade ett adligt namn.
Jag stretade så gott jag kunde från hållplatsen till tidningsbyrån, men hur jag stretade var klockan fem minuter över elva, innan jag hann fram. Efter tiden! — det hade inte hänt mig på många år... dagen efter Ilmers femtioårsdag...
Knappt hade jag hunnit slå mig ner vid skrivbordet och veckla ut en av konkurrentavisorna förrän dörren öppnades och herr Pabst, den äldste bland vaktmästarna, trädde in. Han blev stående mitt på golvet och sökte förläna sitt skråpuksporträtt ett drag av knipslughet.
— Det är någon där ute som söker herr Grenander.
— Jag tar inte emot i dag.