Herr Pabst tog två steg närmare och såg än mera knipslug ut.
— Det är en fröken, herr Grenander.
— Vilket inte förändrar mitt beslut, svarade jag med något vassare röst.
Herr Pabst avancerade ytterligare en halv meter och hans flöjtstämma blev honungslen:
— Det är en mycket vacker fröken, herr Grenander.
Nu högg det till i ryggen igen. Fullständigt som ett knivstick.
— Satan ock, människa! for jag ut på toppunkten av raseri, ty smärtan var outhärdlig, hör ni inte vad jag säger? Inte någon, inte någon enda jä...
— Ursäkta, föll herr Pabst undan, ty han var, som jag visst redan nämnt, inte något barn i tjänsten, ursäkta, men jag visste inte att...
Och så var han borta.
Jag fortsatte den avbrutna meningen: