— Vore jag i dina kläder, sade han öppenhjärtligt, så stannade jag här inte en dag längre.
Och Dell turnerade på sitt galghumoristiska sätt saken så här, när han en gång blev utsatt för ett viggförsök:
— Tror du jag satt här, om jag ägde den minsta av rikets sedlar.
Ja, vad är det egentligen som håller mig fast? Tidningsarbetet är uppslitande — jag har förbannat det mer än en gång. Mina räntor svara ungefär mot en statsrådslön och för mina personliga behov skulle en folkskollärares gage gott förslå. Likväl trälar jag från morgon till kväll och lägger det ena dussinet manuskriptblock efter det andra under min penna. Allmänheten grälar på tidningarna, men kan inte undvara dem — det är kanske så med själva tidningsarbetet också? Eller ligger förklaringen till fallet Grenander helt enkelt däri, att jag känner mig illamående vid blotta tanken att någon annan än jag skulle skriva kolonialpolitik i våra spalter?
Nu kom Pabst.
— Redaktör Ilmer ber om ett samtal.
Utmärkt. Nu skulle det visa sig var Kermans hemlighetsfullhet hade sina rötter.
Jag klättrade uppför vindeltrappan. Ilmer var vid ett briljant lynne — det hörde jag på långt håll — hans ljusa tenor gnolade mezza voce cavatinan ur »Faust».
— Nå, se där, sade han, var hälsad dygdens kyska boning! Stäng dörren väl om dig, här är stora saker i görningen.