Den omedelbara följden av dessa ord blev att Adorée upphävde ett förfärligt tjut av förtvivlan, och detta förorsakade i sin ordning, att fröken Berch kom in i rummet. Med några få ord förklarade jag sammanhanget och fröken Berch nickade; hon förstod nog, hon. Därpå började vi båda två försöka tala förnuft med flickan, men det ville alls inte lyckas. Hon grät och bad ömsevis — ett slag låg hon på sina knän också, precis som ett par veckor tidigare i mitt rum på redaktionsbyrån.
Efter en stund gick Adorées förtvivlan över i ursinne. Hon stampade med klackarna i golvet, knöt händerna och tog alla möjliga exotiska makter till vittnen på, att hon skulle följa med på resan. Fröken Berch och jag utbytte en blick av hemligt förstånd; det föreföll mig, som om hon önskade, att jag skulle dra mig tillbaka. Då detta precis stämde med mina egna önskningar avlägsnade jag mig stillsamt, övertygad att fröken Berchs pedagogiska erfarenhet inte skulle lämna henne i sticket.
I dag har jag per telefon efterhört Adorées sinnesstämning. Den hysteriska krisen — om jag så får kalla den — tycks vara alldeles över, Adorée är lugn, nästan tyst.
— Men det var en svår pers, förklarade fröken Berch. Den unga damen har ett — lyckligtvis — sällsynt obändigt lynne. Men det skall vara bättre när redaktörn kommer tillbaka.
— Och i dag?
— Senast i morse förklarade hon mycket bestämt: jag följer med Alberto på resan, hör ni det, fröken Berch, jag följer med honom, det är mitt fasta beslut. Men det är barnets monomana envishet — hon har redan resignerat.
Jag uttalade en förhoppning att så verkligen var förhållandet, men bad i alla fall pensionatsföreståndarinnan att fördubbla sin vaksamhet.
— Redaktörn kan vara fullständigt lugn, bedyrade fröken Berch. Fröken Villanueva lämnas inte ur sikte en minut och för säkerhets skull har jag låst in hennes ytterkläder och hattar — fast den åtgärden är nog överflödig. Dessutom saknar hon medel — till och med för en spårvagnsresa...
Nu hemställde jag, att fröken Berch inte ett ögonblick skulle misstänka, att jag hyste något det allra avlägsnaste misstroende beträffande pensionatets förmåga att i alla detaljer fylla sin vårdande verksamhet och bad dess föreståndarinna att till Adorée Villanueva framföra uttrycken av mina bästa välönskningar. Vid framkomsten till Capetown skulle jag inte dröja att genom brev eller vykort låta min nya skyddsling erfara ett och annat om resans behag — och obehag.
När jag hakade upp telefonluren erfor jag en trygghetskänsla, som konfirmerade min avsikt att resa utan något nytt möte med Adorée. Det arbete och det mål som nu ligga framför mig fylla så helt och hållet min idévärld, att jag måste stryka bort allt annat. Men då jag sätter punkt för den sista artikeln i polemiken om våra sydafrikanska kolonier kommer jag också att sätta punkt för min journalistiska verksamhet. Det sista kapitlet skall bli det tyngsta — sedan får jag möjligen ett annat mål att nå.