— Så roligt, så förb... jag menar, så förfärligt roligt! Alberto mio!
— Vad för något? sporde jag, något överraskad. Blir du glad att jag skall resa bort?
— Hela mitt liv har jag längtat att få göra en resa med en stor båt, helst till Cadiz förstås, men annars vart som helst, bara det blir söder ut. Så kommer du och talar om att vi ska göra en sådan resa — skulle jag inte bli glad då?
— Det kan inte vara ditt allvar, sade jag bestämt.
Adorées händer föllo ned efter sidorna.
— Vad då? frågade hon och spärrade upp ögonen.
— Att tro att du skall få följa med.
— Naturligtvis är det mitt allvar, Alberto. Det vore alltför hemskt annars.
— Nej, min lilla Adorée, sade jag, nu ännu bestämdare än förut. Det du föreslår är fullständigt orimligt, absolut omöjligt. Det finns så många skäl och orsaker, som ställa sig i vägen för ett sådant arrangemang, att jag skulle kunna hålla på en hel dag utan att ändå hinna räkna upp dem alla.