Nu var saken den, att kapten Le Moine gjort sig känd för mycken försiktighet i sitt tal, att han till exempel beträffande väder och vind alltid lovade mindre än han visste sig kunna hålla. När alltså kapten Le Moine sagt, att något högst märkvärdigt inträffat ombord, så måste detta högst märkvärdiga vara något till sin art och beskaffenhet helt och hållet fabelaktigt sensationellt.
Madame Lamelle hade naturligtvis sin teori klappad och klar omedelbart, och hon överlämnade den genast med frikostiga händer till furstbiskopen:
Kapten Le Moine behövde en läkare. Det var alltså någon som var sjuk. Hans allvarliga min förrådde att det gällde någon förstaklasspassagerare, och nu voro gissningarna inskränkta till en numerär av föga mer än trettio personer.
Andra frågan: vad kunde det vara för sjukdom? Lorenzo hade glidit fram lugnt som en bil på en cementerad väg de sista tio timmarna — alltså vad som helst annat än sjösjuka.
Här kom furstbiskopen till undsättning med en anmärkning som var avsedd att koloreras med satirens pensel. Han insinuerade att sjukdomen utan tvivel hade erotisk karaktär.
— Just precis, inföll madame Lamelle hänryckt, det är alldeles min teori.
Och så utvecklade hon saken, och när hon utvecklat färdigt, skulle den ryska storfurstinnan få ett barn. Det var riktigt rätt åt henne för resten. Hon hade duperat hela första klass med sina stora duvögon och rynkat på sin fina näsa åt varenda liten ekivok anmärkning. Nu fick hon se...
Men när madame Lamelle och furstbiskopen kommo in i matsalen med det långa smala bordet i mitten och de fyra småborden vid väggarna, satt ryska storfurstinnan på sin vanliga vridstol strax bredvid doktorns tomma plats, och hennes duvögon voro mera duvolika än de någonsin varit. Furstbiskopen hade finkänslighet nog att inte säga något till madame Lamelle, men han kostade på sig en särskilt djup bugning för storfurstinnan, innan han slog sig ned vid bordet.
När man hunnit till mellanrätten nummer ett hade så gott som alla tänkbara möjligheter repeterats och till sitt mer eller mindre skandalösa innehåll noga värderats och vägts. Någon antaglig lösning, någon lösning som hade sannolikheten för sig i högre grad än de andra, kunde likväl inte uppletas. Här skall också erkännas, att inte alla bordsgästerna röjde samma iver att partout deducera fram »något praktiskt» — som ryssen Leo Peolbin uttryckte det — ur kaptenens lösa yttrande. Redaktör Albert Grenander till exempel visade inte ett spår av intresse för det lågande sanningssökandet vid mittbordet, men så medgav ju inte hans självvalda plats — ensam längst nere vid ett av de små väggborden — någon intimare kontakt med de pikanta funderingarnas högkvarter.