Rätt nu kommo kaptenen och doktorn in. Allas blickar riktades mot de båda herrarna — för en hel lång minut blev det fullständigt tyst; endast herr Grenander fortsatte att äta som om ingenting hänt.
Kapten Le Moine hade en helt annan min än för några timmar sedan, då han höll razzia efter doktor Morin. Ögonen logo riktigt gott, och vad doktorn beträffar, så tycktes han verkligt upplivad; han blinkade åt madame Lamelle som en riktig spjuver.
Kaptenen slog sig ned i sin stol — vid bordsändan åt fören till — och doktorn tog sin plats i besittning. Med några halvt skämtsamma, halvt förbindliga ord adresserade sig kapten Le Moine till damerna med en ursäkt att han störde måltiden så sent — men viktiga och egendomliga händelser och så vidare.
Därpå grep han sig an med den rykande consommé Richelieu uppassaren just satt fram och tycktes inte ämna säga ett ord vidare.
Ny tystnad — denna gången mera hotande. Madame Lamelle, som höll på att förgås av nyfikenhet lät kapten Le Moine inmundiga fyra skedblad soppa. Men då var hennes tålamod slut. Det finns gränser för allt.
— Kapten! sade hon.
— Madame, svarade kaptenen och räddade en femte sked.
— Ser ni inte att vi äro färdiga att dö?
— Inte av svält, vill jag hoppas.
— Man håller inte folk ostraffat på sträckbänken tre långa timmar.