Madame Lamelle upphävde ett litet opassande rop av förtjusning. Ett kärleksförhållande, naturligtvis ett kärleksförhållande. En av de manliga passagerarna hade smugglat med sin älskarinna — saken var klar, hurra! Den brottslige kunde inte vara någon annan än den spanske markisen, don Ramon — urbilden av en kvinnoförförare.
Kaptenen fullföljde sin redogörelse. Strax efter lunchen hade en av stewardarna trott sig höra några underliga ljud från en av sofforna i korridoren till första klass hytter — strax utanför furstbiskopens cabin. (Alla ögon öppna hastig eld mot hans helighet, som ser mera häpen än brottslig ut, och madame Lamelles ögonglober bli cirkelrunda.) Den ifrågavarande stewarden undersöker mycket omsorgsfullt platsen, varifrån han tyckt sig förnimma de mystiska ljuden, men finner ingenting. Emellertid omtalar han saken för en kamrat, och denne erinrar sig då, att han själv just på samma fläck iakttagit något liknande. Nu gå de båda uppassarna till ordentlig rafistulering av sofforna i fråga — man lyfter helt och hållet undan de lockliknande puffarna. Där ligger en mänsklig varelse, en ung dam, nästan medvetslös. Hon blir inburen i hytten nummer 16, som tillfälligtvis står tom.
Kaptenen underrättas, doktorn alarmeras.
— Ja, säger doktor Morin, kapten Le Moine har rätt. Det är en vacker flicka, en mycket vacker flicka på sjutton år eller så omkring. Hon är mera kraftlös än sjuk, men jag beslutar mig i alla fall — av vissa skäl — för att slå en åder. Det hjälper. Efter ett glas vin och några biskvier är det inte något fel på medvetandet — och ändå mindre på humöret. Den unga damen berättar fullständigt öppenhjärtigt hur hon gömt sig ombord i Bordeaux och tycker att hela äventyret är pin livat. Det är hennes egna ord.
Doktorn smuttar på sitt vinglas, under det en kör av röster brusar omkring honom. Furstbiskopen svarar inte ett ord på alla direkta och indirekta frågor, på alla spydiga tillrop, men han ser betänksam ut. Madame Lamelle har tappat koncepten för en gångs skull — den enda som är fullständigt lugn är storfurstinnan. Det är också hon som med djupt allvar frågar:
— Varför gjorde hon det?
Kaptenen åtar sig att svara.
— Den unga damen ville inte bli lämnad i sticket av en viss person.
— Ha, ha, trumpetar Leo Peolbin, den vissa personen finns alltså här. Ombord?