TREDJE KAPITLET.
I förhör.
När matsalens klaffdörrar föllo igen bakom herr Grenander, behärskades han av en enda känsla: vrede. Han var ond, måttlöst ond.
Sällskapets uppträdande kunde inte förvåna särdeles mycket, fast det ju alltid är fatalt för en fullvuxen karl att råka i en löjlig situation. Sortin hade nog inte varit lyckad; för älskaren av det burleska torde den däremot ha låtit en glädjekälla springa fram. Men till herr Grenanders heder skall antecknas, att han inte hade en enda tanke över för publikens uppbyggelse — i vad mån huvudrollens huvudstupa innehavare kunde förefallit lyckad eller misslyckad. Albert Grenander tänkte bara på en vanartig flickas olydnad, på risken av en snöplig expedition, på dagliga och pinsamma konflikter...
Från matsalen var det tre halvtrappor ned till första klassens hyttkorridorer. I halvtrappan nummer ett kände herr Grenander sin vrede stillad, även om den inte var bortblåst, i halvtrappan nummer två fann han anledning till tusen förståndssynpunkter på Adorées handlingssätt — tout comprendre c’est tout pardonner — och i halvtrappan nummer tre fylldes han av ett bålstort, brinnande medlidande med stackars lilla Adorée Villanueva, som legat svältande i en låda — den upp- och nedvända låda som en salongspuff är — i så många svåra timmar utan mat, utan något att dricka, utan någonting alls att luta sitt huvud mot. Vid tanken på Biscayas ohyggliga Apenniner, när Lorenzos två skruvar varannan minut lekte aeroplanpropellrar i luften, fick Albert nästan tårar i ögonen.
De tio sista trappstegen tog han i två språng, och knappt det.
Hytten nummer 16 låg längst akter ut, de jämna siffrorna till höger. Herr Grenander stannade ett ögonblick utanför hyttdörren, hans hjärta deklarerade plötsligt en inopportun aktivism.
Så knackade han.
En klar, varm röst, som han kände igen, ack, så väl:
— Adelante!