Adorée hade redan hunnit tillägna sig den internationellt kastiljanska ordboken. Herr Albert vred om låset och steg in.
Hade det nu funnits ett uns koketteri i Adorées lilla hjärna, hade hon bara haft några gram av till exempel madame Lamelles erotiska erfarenhet, skulle hon lämpligen börjat med en scen, lånad ur sista akten av »Den vilseförda». Slutna ögonlock, hjälplös liten kvinna, utslaget, svallande hår på en vit kudde. Man vädjar till den starke mannens medlidande med ett svagt, nästan döende fruntimmer (som därtill är mycket fagert). Parentesen bör läsas två gånger.
Men Adorée Villanueva var gud ske lov alls inte sådan. När herr Grenander öppnade dörren, kastade hon undan filten och ställde sig spikrak upp i hytten. Hon föreföll inte ett dugg ångerfull, men spelande glad och belåten med tillvaron. En liten smula förebråelse fanns det möjligen i tonen, när hon räckte händerna mot sin förmyndare och bedyrade:
— Alberto mio, vad jag har längtat efter dig.
— Du har handlat mycket orätt, Adorée, förklarade herr Grenander allvarligt. Jag sade dig ju, att det var omöjligt, att du kunde få följa med.
— Som du ser, hade jag rätt och du orätt — eftersom jag nu är med. Men låt oss inte gräla. Jag förlåter dig, Alberto, är du nöjd då?
Fröken Villanueva försökte stryka herr Grenanders tunna hår just över hjässan, men den otacksamma människan drog sig undan. Han anvisade, tämligen stelt, den vackra unga damen en plats i hyttens ena soffhörn och slog sig själv ned i det andra. Adorée började skratta.
När förmyndaren nu såg myndlingens glada säkerhet, greps han, dumt nog, av samma vrede som i första halvtrappan nyss. Han tog flickan i armen och ruskade henne riktigt ordentligt:
— Jag önskar jag kunde ge dig stryk, sade han.
— Gör med mig vad du vill, bad Adorée med plötsligt allvar. Just nu gör du mig illa — om det kan bereda dig någon tillfredsställelse, Alberto mio.