Herr Grenander släppte genast sitt tag.
— Gör jag dig illa, utropade han med maskulin konsekvens, det var inte min mening. På vad sätt gör jag dig illa?
— Jag är mörbultad över hela kroppen, kära du. Det värker i varenda liten muskel. Har du någonsin legat på ett trägolv i två dygn, Alberto, ett trägolv, som inte just varit stilla många ögonblick. Uppriktigt sagt så har jag haft det tjyvtjockt.
Tredje halvtrappans medlidande fyllde herr Grenanders själ till bräddarna. Stackars liten Adorée!
Han tog flickans hand i sin och bad henne inte tänka på blåmärkena.
— Jag förstår, fortsatte herr Grenander, att du haft det svårt, lilla barn. Men nu vill jag, att du talar om för mig vad som hänt sedan du och jag sist träffades i pensionatet hos den snälla fröken Berch. Alltsammans.
— Alltsammans? Å, fy sjutton, älskade Alberto, det blir en hel jeremiad.
— Det kan inte hjälpas. Du förstår, jag måste ha reda på vad som hänt.
— Men att berätta är så jäkligt. Fråga du så skall jag svara.