Fröken Villanueva visade trots detta en svart otacksamhet och bad Alberto översätta en anmodan till madame att sköta sitt och inte lägga sin näsa i blöt. Oaktat herr Grenander fullgjorde uppdraget med diplomatisk takt och språklig finkänslighet, fattade madame Lamelle humör och avlägsnade sig med en liten röd fläck på vardera kinden.
— Det börjar bra, det här, tänkte herr Grenander, när han omedelbart därpå begav sig upp till kaptenens hytt för att erlägga avgiften för ångaren Lorenzos första kvinnliga fripassagerare.
FJÄRDE KAPITLET.
Don Ramon vill duellera.
Sedan aderton timmar hade Lorenzo den sköna ön Madeira akter över och stävade med god fart söder ut. Vädret var alltjämt kungligt — förgylld av den tidiga solens första strålar hade Afrikas västkust skymtat som en lågt seglande molnbank för babordsdrömmarnas syn. Havet låg stilla som vattnet i furstbiskopens marmorbadkar.
Ombord rådde däremot inte fullt samma stiltje. Den av redaktör Grenander försökta isoleringen av fröken Adorées person var ett tilltag som måste skändligen uppges redan i andra timmen. Indignationen mot herr Grenander lade sig visserligen så fort man fick se hur vacker mademoiselle Villanueva var, men vad hade förmyndaren för glädje av det?
Ingen hänsyn till den katolska kyrkan skall förmå oss att undandölja det faktum, att hans helighet furstbiskopen var den förste som anmälde sin beundran. Han hade (sade han) orättvist blivit utsatt för misstanken att ha smugglat mademoiselle ombord — nu önskade han bara att det varit så väl. Därpå bugade han sig med en elegant värdighet, som för andra gången förde tanken på en mondän teater av första klass.
— Jag gillar gubben, förklarade Adorée, säg honom det. Skada att han inte talar spanska.
Herr Grenander översatte på sitt vis: »Ers helighet gör mig alltför mycken ära.»