— Du säger ingenting, Alberto, kuttrade Adorée, och hennes ögon fingo en fuktig glans. Är du mycket ond på din lilla muchacha?
— Jag är inte ond, förklarade herr Grenander, fast, men du måste lova mig tre saker.
Adorée Villanueva hade fått en frikostig natur i arv.
— Gärna hundra, sade hon, bara inte gå i land.
Då knackade det på hyttdörren nummer 16.
— Stig in, bjöd redaktör Grenander.
Det var madame Lamelle. Hon hade en korg under vardera armen och en hel kvast astrar instucken i skärpet. Den goda frun såg rätt kuriös ut och Adorée började ett kluckande skratt, som säkert skulle slutat i en praktfull final på mångstrukna f — om inte herr Grenander agerat kapellmästare och med ett blixtsnabbt tecken påkallat generalpaus.
Madame Lamelle satte ned sina korgar på golvet och ryckte blomsterkvasten ur skärpet.
— Mademoiselle, sade hon, ert lidandes historia har rört oss alla. Er hängivenhet är beundransvärd — en annan sak är att vi inte alls förstå den. Man har utsett mig till tolk för dessa känslor, mademoiselle, ni saknar ett kvinnligt stöd ombord; vi erbjuda eder detta stöd med våra blommor. Tag emot dem, mademoiselle, likaväl som innehållet i de båda korgarna, och låt inte er ungdom förblinda er av en onaturlig tillgivenhet.
Hela denna oförsynta harang meddelades på franska språket, av vilket Adorée lyckligtvis inte förstod två ord. Herr Grenander var nog storsint att översätta löftet om beskyddet, blommorna och matvarorna, men förtiga det andra.