En ny aggressiv ton:
— Vet du, Alberto, det hade jag tänkt be dig skriva en artikel om i tidningen. Tidningarna är det enda såna där mänskor ha någon respekt för. Vet du vad jag fick på min lilla medaljong av äkta silver med en turkos i mitten?
— Hm.
— Fyra francs, du. Är det inte skandal, är det inte gement? Medaljongen har säkert kostat femtio. Fyra francs! Skriv en artikel och ge dem på pälsen, Alberto!
Herr Grenander svarade inte. Hans tankar redo just nu galopp ute på andra vägar.
I själva verket var kanske, när allt kom omkring, situationen inte så förtvivlad. En flyktig tanke att söka någon båtlägenhet för Adorée från Madeira — retur till Europa — förkastade herr Grenander. Resultatet skulle i så fall möjligen bara bli det, att man hittade fröken Villanueva i Lorenzos kolboxar några sjömil söder om Madeira. Förmyndaren började småningom — på empirisk väg — fatta betydelsen — och de eventuella verkningarna — av myndlingens fasta beslut.
Men Capetown var ju ingen bondby. Capetown var en stad av visserligen blandad kultur och brokig befolkning, men den ägde moderna resurser i stil med Stockholms, Frankfurt am Mains eller Milanos. Där funnos europeiska konsulat och vita myndigheter, hotell och pensionat, guvernanter och polis, vackra planteringar och en nästan amerikanskt sedlig ordning. Om det så blev nödvändigt att engagera en hel livvakt till skydd för konsekvenserna av Adorée Villanuevas blivande fasta beslut, så fick det vara hänt. Under tiden skulle Albert Grenander fullfölja sitt uppdrag — och sedan...
Fröken Berchs pedagogiska system hade säkerligen inte varit det rätta. Nå, den dagen, den sorgen...