— Fröken går inte, hon, sade Pabst. Det svor hon på.
— Svor hon?
— Just precis. Herr Grenander skulle bara hört. Så här sa hon...
— Sch, klippte jag av. Det finns ingenting otrevligare än att höra unga flickor svära — även om det skulle ske med en redaktionsvaktmästare som ombud. Jag vet att det anses gammalmodigt, men jag kan inte låta bli att förarga mig över den moderna unga flickans — eller fruns — jargong med slangspråk och svordomar i fasansfull blandning. En rosenmun som stinker nikotin och extemporerar rännstensslang — nej, det förorsakar mig samma rent fysiska äckel som en kubistisk tavla eller en rätt med härsken olja. Jag vill gå undan och kasta upp.
— Om jag finge, började Pabst och drog sig om hakan med en smeksam gest åt ett obefintligt helskägg.
— Vad då, min vän?
— Jag menar bara att fröken där ute förefaller rätt så pigg att språka med, och så bryter hon lite grand...
Nu blev det för starkt.
— Bryter hon också? Och på vilket tungomål, om jag får fråga? Japanesiska kanske? (Jag avskyr Japan!)
— Inte förstår jag... Men när hon uttalar herr Grenanders namn, låter det så här: Gre-nang-dörr!