Grenangdörr!
Ett minne började vakna, smygande, dunkelt, konturlöst. Gre-nang-dörr! Det var inte fransk prononciation, inte heller spansk — någonting mitt emellan, någonting, ja, kort och gott, någonting ganska näpet. Men var hade jag hört det — en gång för länge sedan — var?
Min nyfikenhet var väckt:
— Bed fröken med brytningen komma in!
Pabsts ansikte eklärerades inifrån en gång till — jag undrade ett slag, om den unga fröken mutat honom med annat än ögonen — sekunden efter var han borta.
Lätta steg, fraset av en kjol...
Där stod hon.
— God dag, sade fröken och sträckte båda sina händer mot mig, god dag, käre, älskade farbror!
Så sant jag lever — hon sade farbror. En stor, fyllig fröken med långa kjolar och en tre meter i omkrets mätande hatt kallade mig, Albert Grenander, för farbror — med en liten rolig trumvirvel på vart och ett av r:en för resten. Visserligen är jag fyrtiotvå, men det är väl ingen ålder att skämmas för till den grad, att man låter titulera sig farbror av fullvuxna människor.