— Förlåt, sade jag därför, stel som ett stärkkrås från 1700-talet, jag kan verkligen inte påminna mig...
Många förföriska fruntimmer har jag sett i min dar, men denna överträffade vid gudarna allesammans... Så hon kunde lägga huvudet på sned och truta med mun! Gesten var oefterhärmlig — men plötsligt slog det mig, att jag bestämt sett den förut, någon gång långt borta... för länge sedan... Gre-nang-dörr!...
— Jag visste nog, sade hon, och de stora, svarta ögonen blevo blanka av vemod, det är ju inget att undra på... Farbror har glömt lilla Adorée, hon som hittade på det där med klockan. Då tyckte farbror ändå det var bussigt gjort, ta mej tusan.
Alla makter! Var det hon? Adorée — med något konstigt spanskt efternamn — tolv år på den tiden. Nu — låt se — sjutton, kanske aderton! Det var hon! Tösen, som räddade en död mans ära.
Jag uttömde mig i ursäkter, rätt platta och oviga, föreställer jag mig, ty jag blir alltid försagd i damsällskap — och persvaderade ned fröken i soffan mellan två Eiffeltorn av gamla tidningar. Hon lyste sannerligen som en frisk blomma på en skräphög, tyckte jag — då; men hade jag vetat vad som komma skulle...
Vi tittade på varandra en lång stund, hennes min blev alltmera munter, och till sist brast hon ut i ett skratt, som en romanförfattare skulle kallat klingande, en sångare möjligen musikaliskt, men i vilket jag, mitt nöt, spårade ett dissonerande ackord av hånfull ysterhet över mitt eget tafatta beteende. Då situationen på detta stupida sätt ytterligare förvärrats för mig, öppnades plötsligt dörren mellan mitt rum och redaktionssekreterarrummet, och Kerman blev synlig på tröskeln.
Det fattades bara. Kerman är lika flott och ogenerad i sitt uppträdande mot damer, som jag är bakom flötet. En riktig fruntimmerskarl, en veritabel Don Juan, har han i sitt sätt det där överlägsna, beskyddande, myndiga, som i särskilt hög grad lär slå an på könet. Inte en, utan hundra gånger har min käre Kerman gycklat med den stackars Alberts oföretagsamhet i erotiken och jag glömmer aldrig hans i grunden misslyckade försök att »ruska upp» mig en kväll efter ett sammanträde i Publicistklubben. Dagen därpå ville han knappt hälsa på mig — till den grad hade jag åsamkat mig hans förakt. Men man är en gång för alla sådan man är.
Nu hade naturligtvis Kerman hört tösens muntra skratt tvärs genom den stängda dörren — och där var han.
Först tittade han på flickan (naturligtvis) och sedan på mig. Jag glömmer aldrig den blicken: